Igår då: För er som ännu inte fattat det säjer jag det en gång till, det finns ingen arbetsplats som är så bra på party som min. Ingen. Och jag har varit jättepeppad alldeles för länge, så logiskt sett bode det ha blivit astråkigt den här gången, för de gångerna jag peppar blir det alltid jättetråkigt in the end.
Igår var ett undantag, big one.
Ofta blir jag anklagad för att vara en sån romantiker, och det är jag ju. Obotlig och illa dold. Men allvarligt talat, när det är varmt halv nio en augustikväll, och man cyklar fort, fort, fort med Knoll&Tott och helt plötsligt ser havet och himlen, då är det fan okej. Jag kanske är väldigt Ulf Lundellsk, som Minelli hade sagt, men jag bryr mej inte. Igår var det okej.
Som lyckoruset jag hade i förrgår när jag hade kunnat dö där och då, för att jag insåg att jag aldrig behövde vara rädd mer, det finns anledningar till att jag kände så. Personer som fått mej att fatta.
Och får jag festa med dom på stranden en kväll i augusti är jag nöjd. Mer än nöjd.
Kanske lycklig.
Det händer alltid någonting oväntat, och det är nästan synd att jag inte jobbar idag, för jag missar allt skvaller, men min fot är tacksam. Stranden överströdd med cider och ölburkar och jag dansandes barfota till Håkan Hellström med Stein och Minelli, det går som det går, så nu sitter jag här med Skalmanplåster under foten. Innan dess hade jag både hunnit med att fuska extremt i ciderstafetten (90% hamnade på marken) ha serioustalk och lipa en skvätt. Samt springa runt mellan alla olika klungor hela tiden och frysa, kramas, välta folk, bada fötterna och vara allmän paparazzifotograf. Precis som det ska vara, med andra ord.. jag är trots allt arton och det är sommar.
Och... det börjar sjunka in nu. Som du sa, vissa saker är oundvikliga, och dethär ser jag ingen möjlighet att ta mej runt. Jag måste bara vänja mej vid tanken.
Förr eller senare, det kanske är bäst så.
It just takes some time, little girl you're in the middle of the ride...
1 kommentar:
Man får inte fuska i ciderstafett. Det är inte bra. Dessutom känner sig cidern som hamnat utanför ensam,lika ensam som den cidern som hamnar i magen för att den cider som den levt med sedan den förpackades inte länge är med och skvalpar där vid sidan om. Man behöver någon som skvalpar där. Vid sidan om en. Sedan kan ju skvalpet blandas med nytt skvalp och kanske lite skum. Det är då du får den perfekta balansen. Den unika som ingen kan ta ifrån dig, där du har allt och alla som DU tycker om, och ingen som är med bara för att du måste eller för att det ligger något annat bakom. Typ så tycker jag.Från Ciderstafett till sociala livet och tillbaka. Haha, tragiskt,Oscar.
Men livet kan nog sjutton vara som en ciderstafett, även om man fuskar då och då.
Jag tar tillbaka anklagelsen. Sorry for bothering.
Skicka en kommentar