Den tjugofemte november 2005 satt jag och skrev in Främmande Fågel av Lisa Ekdahl, ord för ord, i min blogg. Texten i andra versen fick mej att bli gråtfärdig, och skakig. Av skräck. Av vilja. Av livet i största allmänhet. Jag har kommit långt sedan dess, men det känns fortfarande likadant.
Det är, när det väl kommer till kritan, fortfarande lika djävla mycket jag.
"Den flickan är en främmande fågel
Vingklippt och sårad, men omöjlig att bura in
Den flickan är en främmande fågel
Hon sjunger bara, den sång hon kan kalla sin
Det var som om hon flög, mot en rutas fönsterglas
Slagen föll hon ner, i sin egen världs extas
Men inget kan vara verkligare, inget mera sant
Det finns en plats där inte alla måste tänka likadant
Och hon kan hylla allt det enkla på en plats hon själv valt ut
Men när hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut
Himmelen kan öppna sej, regn kan falla ner
Hon kan dansa i ett solregn på en plats där ingen ser
Hon kan hylla allt det enkla på en plats hon själv valt ut
Men när hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut
Den flickan är en främmande fågel"
Vingklippt och sårad, men omöjlig att bura in
Den flickan är en främmande fågel
Hon sjunger bara, den sång hon kan kalla sin
Det var som om hon flög, mot en rutas fönsterglas
Slagen föll hon ner, i sin egen världs extas
Men inget kan vara verkligare, inget mera sant
Det finns en plats där inte alla måste tänka likadant
Och hon kan hylla allt det enkla på en plats hon själv valt ut
Men när hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut
Himmelen kan öppna sej, regn kan falla ner
Hon kan dansa i ett solregn på en plats där ingen ser
Hon kan hylla allt det enkla på en plats hon själv valt ut
Men när hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut
Den flickan är en främmande fågel"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar