Påminn mej om att jag aldrig, aldrig mer ska jobba i spring sex dagar på rad. Det är bara dumt.
Åtminstone om fyra av dagarna är som ensamspring.
Jag är så djävla slutkörd, och det är först imorgon det blir mycket på allvar, eller, ja... 240 dagens och 250 laxtallrikar av varierande storlek är väl inte så lite. Usch. Egentligen vill jag inte tänka på jobbet alls, men vafan, jag har ju tappat kontakten med omvärlden. Jag har min lilla livsbubbla, jag gör samma saker varje dag för jag orkar inte omväxla mej. Imorgon ska jag ut till Johanna så fort jag slutat, hon och Ellen har hejdåfest med ko-bingo. Får fan rycka upp mej då, bränna den sista energin och vara en total zombie på söndag.
Jag bara hatar dendär känslan av att inte räcka till, när det aldrig slutar plinga och tunnelseendet kopplas på för att inte se avduket som växer i högar så fort man vänder bort blicken. Jag hatar det så djävla mycket. Men när det blir så finns det bara två val. Antingen sätter man sej på toan och lipar av trötthet, eller så biter man ihop, går lite fortare, ler lite mer, fokuserar stenhårt.
Förr eller senare lugnar det ner sej.
Dricker lite vatten, tar en ren, sval (i säkert tre minuter) tröja, fixar till håret och lyssnar på Absolute Nittiotals-skivan och så är allting bra igen.
Det finns liksom inget annat att göra.
Föressten, här kommer en lista på olika personligheter jag funderat på idag, fast jag har säkert nämnt de flesta redan innan.
- Fönsterbordsfreaks v.2.1: Tar ett bord i mittenraden och flyttar sedan till ett fönsterbord så fort det blir ledigt, även om det inte är avdukat än. Leder ofta till att jag tar avduket för deras och därför varken frågar efter nummer eller tar avduket. Vissa har för vana att stå och titta intresserat på bordet istället, i väntan på förbipasserande personal.
- Slipsnissar: Stressade. Mycket stressade. Är totalt oförmögna att förstå nummersystemet och att man helst vill se nummerlappen innan man lämnar över två dagens (majoriteten av gästerna beställer två dagens). Frågar ofta om "man ska hämta kaffet själv". En eller två personer tar ett fyrabord och fyller det med delårsrapporter, Dagens Industri, laptoppar eller om dom känner sej uppsluppna; Metro. Alternativt stora affärssällskap där en person står och översätter menyn muntligen åt de tyska/franska/engelska/whatever-kollegorna. Dylika sällskap lägger raskt beslag på kollektiva saker såsom pepparkvarnen och vattentillbringarna och har dem på sitt bord.
- Tyskar: Gillar laxsmörgåsar. Gillar att äta förrätter. Gillar pommes. Gillar att beställa udda antal tallrikar i förhållande till antalet personer i sällskapet. Gillar att beställa paj, crepes och liknande utan sås och sallad. Gillar, på det hela taget allting som är lite mer krångligt än vanligt. För att inte tala om språkförbistringen.
- Symöten: Stora gäng med tjejer (oftast tjejer 40+, men dock, tjejer..?) som glatt flyttar bord om det krävs och sitter länge och pratar. Beställer alltid en och en, och sitter dom utomhus glömmer de första tre notoriskt att säja till om det i kassan. I nittio procent av fallen äter hälften dagens, minst en en caesarsallad och minst en en soppa. Det kan leda till olycklig tajming i ätandet, eftersom dagensätarna i rusningstid har ätit upp innan caesar och soppätarna fått sin mat. (Hade varit lätt fixat om de beställt tillsammans eller sagt till i kassan att de var ett sällskap men nej, icke.)
- Hinderbyggare: Oftast äldre gäster som är totalt ovilliga att markera sitt bord med en jacka eller en väska. Är däremot oerhört förtjusta i att tilta stolarna så att benen sticker ut i gången och stolsdynorna (som en gång för längesedan var fastsydda med resårband) halkar ner på golvet. Serveringspersonal som håller en genomsnittshastighet på mer än 8 km/h får nära-snubbel-upplevelser av alla utstickande stolsben. Mycket traumatiskt.
Nu måste jag nämligen äta, för jag har gått ner ett kilo sedan förra fredagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar