Bright Eyes som lugnande medel är lika med?

Falkenberg.

Fyfan vad jag hatar Falkenberg.
Luften luktar höst, och allting är sådär löjligt photoshopredigerat färggrannt. Det blåser, som alltid, fast bara lagom, och solen skiner faktiskt. Jag kommer hem igen.
Fyra dagars andrum i en lastbil någonstans i Norge, bara pappa, jag och NRK P1. Första snön strax nedanför Jostedalsbreen och Geitryggen, men högt, högt ovanför Aurlandsdalen. 29 augusti.
Tusen vattenfall och obegripligt Tolkiensk natur, ingen digitalkamera men det spelar ingen roll för det blir aldrig lika bra på bild.

Sen kliver man ur lastbilen och får ångesten som ett slag i magen.
För det första har jag gjort bort mej utan att ens vara medveten om att jag gjorde bort mej när jag gjorde det, thanks to den där sista Xidern och övertrötthet och så vidare. (Till släkten: Nej, jag har inte däckat. Skulle jag?!)
För det andra vill jag inte vara här, och inget håller mej egentligen kvar.
För det tredje vet jag inte vad jag vill göra istället.
Fyra; om schemat kommer upp imorgon och jag inte jobbar helger vill jag nog dö, lite till. Det är helgerna som är roligast. Plus att veckorna innebär mer förbispringning...
Och för det femte säjer jag ingeting nuförtiden. Jag som trodde att jag slutat hålla käft, att jag kunde få ur mej saker. Nu är jag paralyserad, igen. Stum.

Föressten, skulle någon lyssna?

Jag får panik.
Och du.
Jag fattade inte.
Och ja.. förlåt.
Eller?