De bortglömda orden, ironi och Stjärnornas Krig

Jag får ofta höra att jag inte fattar ironi. Det är inget mer med det egentligen, jag är lite uppe i det blå ibland, och missar bitar av konversationer och missförstår. Fast jag förstår mer än vad jag visar. Det är ofta som jag vet att någon är lite småironisk som jag verkar som att jag inte förstår det, för om jag mot förmodan skulle ha fattat fel och vem det nu är vore allvarlig skulle det vara lite jobbigt.
Ibland tror jag att min generation använder ironin som skydd mot allt. Verkligheten, omtänksamheten, ilskan, you name it. Det är så mycket lättare att säja att något var smart, med en ironisk underton som alla både hör och förstår, än att kalla någon för klant. Ändå menar man samma sak. Varför är det mindre jobbigt att vara ironiskt positiv än uppriktigt negativ?
Det är likadant med överdrifter. Jag kan ärligen erkänna att om jag hörde mej själv inspelad på band skulle jag skrynkla ihop mej till en liten och oerhört generad boll. Inte för att jag inte gillar att höra min egen röst (det är bara en bi-orsak) utan för att det är så mycket jäklar, hata, fan, sjukt och så vidare. De gånger jag verkligen hatat någon eller något har jag varit för arg för att faktiskt kunna säja det rakt ut, då hade jag exploderat. Är mitt språk så torrt att vardagligheter kräver kraftuttryck? Jag tror inte det, inte innerst inne, men sen jag var liten har överdrifterna blivit en vanlig del i mitt språk. Mormor säjer aldrig att något är häftigt om det är något hon blir imponerad över. För henne är häftigt fortfarande ett ord som betyder att någon är tvär och så vidare. Se, jag kan knappt förklara själv (vi skyller det på att jag är trött..). Varför är den första synonymen till min innebörd av ordet "häftig" ordet "cool"? Ett låneord som vi alla vet betyder både kall och intressant/häftig.

Jag bara undrar. Vart tog alla orden vägen? Jag ska skaffa en synonymordlista, fast jag tror att antingen pappa eller mamma har en liggande någonstans. Jag tänker börja använda fler ord, för dom finns, det är bara det att man glömemr bort dom. Som dendär boken av Maria Gripe som jag läste när jag var liten; Stackars Lilla Q. Den handlade om de bortglömda bokstäverna, som Q, X och W. Jag tänker försöka uppmärksamma de bortglömda orden. Dagens ord blir däremot en gammal favorit i repris, som förekommer åtminstone här och var i böcker av David Eddings, särskilt i kombination med hus med torn.

Defenestrera: "Att slänga ut genom fönster". Kommer, enligt min allvetande far och det lika allvetande Wikipedia ifrån de latinska orden "de" (från, ut genom) och "fenestra" (fönster). Det var relativt vanligt att man defenestrerade folk under medeltiden, dels för att man alltid var i krig med någon och dels för att man hade torn och drack mycket alkoholhaltiga drycker. Skämt åsido, det är ett bra ord. Det går faktiskt att använda. En person som utför nämnda handling kallas föressten för defenestrator. Ungefär som Terminator som även är namnet på en film som jag inte har sett. Jag tycker bättre om Star Wars. På sätt och vis kan man säja att Darth Vader defenestrerar Luke, om luckan Luke trillar ut genom under Cloud City räknas som ett fönster och man antar att Vader siktade på luckan när han mer eller mindre fick Luke att falla. Fast jag är osäker nu, visst var det så att Luke släppte självmant?
Eller? Jaja, Vader är hur som helst den ondskefulla snubben så vi skyller på honom.

Är det bara jag som känner att jag har tappat tråden lite?

Avslutningsvis vill jag påminna alla, särskilt mej själv, om att inte gömma omtanke bakom ironi. Det tjänar man inget på, mer än att skapa osäkerhet åt sej själv. Och osäkerhet finns det redan så mycket av. Föressten, Johanna; har du sett Star Wars (de tre gamla)? Jag vet ju vad du tycker, eller inte tycker, om Sagan om Ringen... jaja, du vet hur kommentarfältet fungerar.