Vart är jag påväg?

Vad vill jag?

Varför kan jag inte bara sluta tänka på det? Det är en av nackdelarna med livet, man kan inte trycka på tillbakaspolningsknappen. Hade alla kunnat det hade det blivit väldigt trassligt, man hade aldrig levat färdigt och alla hade trasslat in sej i sina livstrådar. Men ändå. Det gnager. Varför är jag så förbannat feg, så dum. Nästa gång är jag inte det. Om det finns en nästa gång. Nästa gång är jag egoist.

Allt handlar ju om val, hela tiden.

Jobbigt.

Jag vet liksom inte vart jag är påväg, vart alla andra ska och hur jag ska ta mej. Både långsiktigt och kortsiktigt. Det är nu jag skulle behöva sätta mej på ett tåg och bara åka någonstans, och tillbaka igen. Få lite perspektiv på saker och ting. Det är nu jag inte ska sitta ensam framför en bildskärm och lyssna på musik. Då vet jag ändå redan hur det blir. (Ensamt.)
Jag önskar bara att saker och ting hände när de borde ha hänt och inte för sent eller för tidigt. Allt händer i och för sej när det är meningen, men det är ju inte säkert att det passar in med hur jag skulle vilja att det vart. För just nu är det bara jobbigt.