Inside Your Mind

Jag måste lära mej att se folk i ögonen.

Jag vet ju redan hur golven ser ut. Jag skulle ta och spänna fast en planka längs nacken och ryggraden en dag, en inbillningsplanka. Inte titta ner, inte vilja försvinna, aldrig. Någon dag när jag känner mej häftig. Tyvärr är det väldigt sällan jag känner mej häftig i mer än någon minut.
Det är förmodligen inget som de runtomkring mej reflekterar över, men ibland säjer någon nåt ovesäntligt, som i mina öron blir något viktigt och stort. Som får mej att reagera på hur jag är, och hur jag skulle kunna vara.
Jag är mej själv... det är bara det att inne i huvudet finns ett par olika varianter. Det finns den lilla gröna varelsen med mycket grön päls och vampyrtänder, som ägnar större delen av sin tid åt att hoppa runt och låta en massa. Det finns två mer mänskliga versioner också, och båda liknar mej.
Den ena brukar gå runt med luva på huvudet. Händerna knutna, händerna i byxfickorna, ögonen bränner små hål i marken, någonstans måste energin ta vägen. Kurar ihop sej, så mycket att försöket att vara osynlig nästan får motsatt effekt. Lyssnar, läser av omgivningen, under lugg. Världen är stor och farlig, det är bäst att inte ta några risker. Inga alls.
Den andra ser egentligen likadan ut. Bara tvärtom till sättet. Luva har man när man fryser om öronen, inte för att gömma sej för omgivningen. Lyssnar, tänker och existerar. Får man idéer ska man berätta dom. Självförtroende nog att stirra ner folk som vill bevisa motsatsen. Vänligt, men bestämt. Varför ska man vara rädd? För vad?

Och hur ska man kunna förklara att båda delarna kan ha en hel massa inflytande samtidigt? Den utåtriktade och orädda säjer något löjligt, och skrattar bort det, men den skrämda vill samtidigt bara försvinna, upplösas. Kan man vara jätteblyg och utråtriktad på samma gång? Jag tror det... jag är ju det. Utåt-Hedda kan skratta hur mycket som helst, men det är Inåt-Hedda som tar emot slagen, för Utåt-Hedda hoppar undan och klarar sej. Inåt-Hedda är van. Hon bygger murar. Murar som ingen egentligen vill ha.

Kanske är det för att jag alltid gömmer mej som andra kan bli förvånade när jag kickar ner murarna vid enstaka tillfällen? Inte fan vet jag...