Det är jag och teven ikväll...

...och min gitarr.

Jag har gjort ett ärligt försök att inte vara hatisk mot julen, allt för att inte sumpa mitt betyg i Arko helt och hållet. Från hatiskhet till något som jag själv ser som delvis sorgset/ynkligt och delvis bara jättedåligt, men det är jag det. All säjer ju att jag är för självkritisk. Till och med jag själv.

La faktiskt upp texten här på bloggen innan. I ungefär tio sekunder. Sen kom jag på att nej, pinsamt, dåligt och så vidare, så den hamnade i ett word-dokument istället.

Jag mår så jäkla bra av att vara ifred, bara jag och mina tankar. Jag är såndär så att om jag vet att någon, vemsomhelst, lyssnar så känner jag mej jätteobekväm och oroar mej mer för det än koncentrerar mej på vad jag gör. Det måste vara jag och mina texter, bara. Då fungerar det. När grubblet ska byggas om till sorgsna, barnsliga texter måste jag vara ensam, annars fungerar det inte, jag kan inte oroa mej för att någon ska råka höra. Så i helgen ska jag vara kreativ, i helgen är det bara jag.
Jag är min värsta kritiker, men jag blir mindre kritisk när jag är helt ensam, jag vet inte varför. Kanske för att jag gärna bortförklarar och nedvärderar det som är jag om någon råkar höra.

Det är jag och teven ikväll.
Precis som det brukade vara. Mina kära gamla vänner. Mitt "umgänge". Teven, datorn, gitarren och böckerna. Jag blir rastlös och stillasittande på samma gång faktiskt. Och visst behöver man ensamkvällar, men de ska vara ungefär lika många som icke-ensamkvällarna. I min värld har den ena varianten ett väldigt övertag. Kanske för att jag inte läste domdär kapitlen i boken om livet. Jaja, man kan alltid läsa om. Det är jag bra på.
Förr eller senare.

Into the pale moonlight...