Nyår i The Garden State, Himmelen och Överallt

Jag har inga high hopes inför morgondagen. Är det någonting jag har lärt mej de senaste åren är det nog att de typiska festhelgerna, som valborg, midsommar och nyår, oftast bara blir halvbra. Man vill så mycket, hoppas så mycket. Det är liksom då man ska sluta tänka, tappa kollen och bara vara vild och galen.
Blir det så?
Näh.
I år har jag lyckats ganska bra. Valborg gjorde jag ingenting egentligen. Jag provjobbade den helgen, och eftersom mina armar var rätt mycket klenare då än nu och jag hade koncentrerat mej konstant i åtta timmar somnade jag i soffan. Jag kollade inte ens om det fanns någon trevlig fest att cykla iväg till. Midsommar filurade jag, Johanna och Den Lille i badstugan och sen knatade vi fram och tillbaka, kryssandes mellan Den Lilles jämngamlingar (sextonåringarna) som allihop var mer eller mindre berusade. Jag cyklade hem i försommarnatten klockan ett och konstaterade att jag var ute längre året innan. Då gick solen upp över mej och Moa när vi cyklade över Söderbron. Det var vackert det.
Imorgon ska jag till Moa och äta lax, precis som förra året. Jag hade gärna velat ha förra årets väder också. Flera decimeter snö och det började snöa ännu mer strax efter tolvslaget. Pulsa hem medans snön yr och irrar över huvudet är inte helt fel. Mej gillar. Det blir säkert skoj imorgon med. Men mer förväntningar än så har jag inte, och tänker inte ha. Det blir bäst så.

Tror att jag lämnar det där med att släppa kontrollen och tappa kollen till senare också. Jag vet ju inte ens om jag kan. Det vore så o-Heddigt på något sätt. Jag är inte vild och galen på samma sätt som de flesta. Hur ska jag förklara..?
Garden State: Jättebra film med Zach Braff & Natalie Portman. På omslaget, och i den bästa scene står de på en grävskopa eller något och det ösregnar och de skriker. Det kallar jag att vara vild och galen. Att ta på sej gummistövlar och rusa runt i ösregnet, snubbla, leva och bli dränkt av alltihop och det faktum att jag känner att jag lever, det är jag. Lika mycket som det är jag att sitta och fundera över hur jag egentligen ska bära mej åt för att tappa kollen. Det ska fan inte funderas på. Det är bara det att man blir vild och galen av olika skäl. Vissa blir det av alkohol. (Jag somnar av alkohol, även cider.) Andra blir det av ösregn, snöstormar eller musik. En tredje bli det av tjugotvå grabbar som jagar en boll inför 80 000 åskådare. Eller något annat.

Jag vill bara känna att jag lever, att jag levt mitt liv, eller vadfan som helst. Vilket leder mej in på Så Som I Himmelen. Den filmen är som den är. Tack och lov är det bra skådisar. Jag vill inte ens tänka på hur hemsk den hade varit utan just de skådisarna som är med, för den är på gränsen till löjlig. Precis på gränsen. Och det gör den bra. Uthärdlig åtminstone. Anyhow, den låten, Gabriellas Sång, den är alla kategorier häftig. Det är ett stort Wow i universum. En av de där pusselbitarna som passar i många människors liv och livsöden. För vem vill inte känna att de lever? Det är ju därför vi lever. Vem vill inte känna att man levt sitt liv? Om man slutar vilja det är man redan död, själsligt död. Det finns alltid något, hur litet det än må vara som är positivt, och det ska man hålla fast vid. När the botten is nådd finns det bara en väg och den går uppåt. Det får man inte glömma.

(Dethär inlägget har säkert en röd tråd, precis som alla de andra. Frågan är om man märker den..? Jaja.. jag rycks med av min egen associationsfömåga ibalnd, förlåt mej.)