Typiskt Svenskt

Vissa saker utsätter jag mej inte för. En av mina största fobier är att vara ensam i matsalen. Det är så stereotypt och utelämnande. Är man själv i matsalen är man verkligen ensam i ett rum fullt av folk. Hundratals ansikten som har en tillhörighet, ett bord, andra ansikten att prata med. Är man själv i matsalen är man ett byte. Man kan bli stucken i ryggen när som helst, eller uttittad.
Borden är stora. Sitter man själv syns det. I matsalen blir även individualisterna flockdjur. Hamnar man i den för dagen långsammaste kön och de andra hinner före, sätter sej någonstans, då blir man stående i vimlet vid mjölkstationen, letar febrilt efter huvuden i villervallan. Någon man känner igen, vart tog de vägen?! Lite panik, lite obehagligt. Man vill ju inte bli ensam. Det känns i nävarna, brickan blir tung och blicken letar vidare eller fastnar i golvet. För att ingen ska se det som alla är rädda för. Att man är ensam i matsalen.

Visst är det typiskt svenskt. Jag är ett utmärkt exempel på hur man blir när man växer upp i landet där det är fint att vara blyg och inåtvänd. Det allra mest komiska är att jag kan dölja det rätt väl bakom något som verkar vara utåtriktadhet. Spelar ingen roll. Även när jag beter mej osvenskt, eller o-Heddigt är jag blyg inuti. Grubblaren.

Svenskar bör inte vistas på offentliga platser, svenskar pratar inte med folk de inte känner. Svenskar ser inte folk i ögonen. man ska spara på ögonkontakten, den är helig. Och det kanske är en av mina sanningar.

Ögonkontakten sparar jag till de som betyder något.
De som jag kallar mina vänner.