O-pepp

Jag befinner mej fortfarande i samma stadium. Banka-pannan-i-databordet-stadiet. Det känns o-pepp. Extremt djävla o-pepp. Men vi kan väl skylla på vädret? Det är ju ändå därute, och är ganska otrevligt så det gör vi. Det gör vi allihop.

För det känns så typiskt svenskt. Är man arg eller lessen och någon frågar hur det är så är det alltid "bra" eller åtminstone "okej". Det är någon mystisk artighetsgrej detdär. Man frågar, men om man inte får något som påminner om ett "bra, eller "okej" tillbaka börjar världen snurra baklänges. Tänk om man skulle svara ärligt varenda gång någon frågade hur det är. Förklara för ytliga bekantskaper och vem som helst att "Jodå, det är teoretiskt sett bra, men jag är så trött på skolan och monotoniteten att jag helst skulle vilja spy, om det inte vore för att jag skulle må illa då, och det skulle bara förvärra mitt humör ytterligare. Hur är det själv?".
Så gör man inte. Du skall icke påtvinga oskyldiga varelser dina problem och grubblerier, det skulle kunna vara ett extra budord i den svenska versionen av bibeln. Nu var jag inte snäll, men allvarligt talat, det är så oändligt mycket lättare att verka glad, eller skylla på att man är trött eller att det regnar, än att försöka förklara alla invecklade vindlingar i skallen. Precis som att det är lättare att skriva "man" än att skriva "jag". Det blir en helt annan sak.

Jag är en helt annan sak.