Det är slut mellan julen och mej...

Det räcker nu. Som killen i Love Actually, han som är olyckligt kär, säjer. "Enough. Enough now."
Jag hade väntat mej något jobbigt. Det blev tusen gånger värre. Det räcker verkligen nu, jag tänker inte ta mej igenom skiten igen. Nästa jul är det jag, en filt, och Kalle Anka. Vad är det det handlar om egentligen? Lillebror som skakar och gråter och jag vill bara slå allting sönder och samman? Att gå genom halva stan mitt i natten för att allt bara rasat ihop?
Att jag tänker att vad bra, det blev ju en lugn jul, och bara för att reklampausen på teve4 var lite sen blev allting en helvetes djävla soppa? Att jag låter glad genom telefonluren och säjer att "jodå, det var väl bra" för att inte göra dåligt ännu värre? Innan idag tänkte jag att jag hade överdrivit mitt julhat för allt och alla. Nu önskar jag att jag hade hatat ännu mer. Det var inte obefogat, tvärtom.

Kommer hem till ett totalt mörker där timern släckt julgranen för länge sedan. Hem till betongen och ingenting alls. Mina nya tofflor. Ett marsvin som påpekar att det vore gott med sallad. Jomenvisst. Startar datorn och höjer volymen för att höra det fåniga inloggningsljudet. Det känns som ett välkommnande. "Hej. Välkommen hem. Det kanske inte är någon som saknat dej, men jag finns ju här ändå. Du är ett knapptryck från resten av världen. Världen behöver inte dej, men ändå."

Åt helvete med alltihop helt enkelt. Jag orkar inte med det.