Det Är Så Jag Säjer Det, del 2

Varför känns det som om jag aldrig kan hitta på? Så fort jag skriver något som har den minsta chans att bli en låt är det "slita ut hjärtat och ge det till vem som helst även om de skulle kunna krossa det mot asfalten"-känslan jag får. Inte för att det är så värst hjärtslitande alltid, men för att det är jag. Det är så mycket jag att om någon skulle kritisera skulle det vara kritik mot hela mej och inte bara orden.
Jag kan inte göra något halvdant, när det blir halvdant skäms jag istället. För att jag vet att det är det, och att det inte räcker. Så då blir det såhär. Igen.

Djävla arko.