Innan första insåuppspelningen i tvåan var jag så sinnessjukt nervös att jag ägnade hela kvällen innan åt att baka muffins, för att tänka på något annat. Samma muffins tog jag med till skolan dagen därpå och bjöd klassen på.
Det är nämligen fullkomligt orealistiskt att jag skulle kunna äta drygt trettio kladdkakemuffins själv. Det hade säkert varit bra för mitt BMI, men jag hade aldrig orkat.
Idag tyckte en av mina lärare att jag borde bli så nervös igen, för detdär med muffins var ju en trevlig idé. Och no worries, jag behöver min nervositet, för utan den får jag inte riktigt dendär edgen som man behöver. Men det vore inte fel att bli lite mindre nervös, för jag kan nog inte komma ihåg någonting från någon gång jag sjungit ensam för folk sådär "på allvar". Det är helt svart. Jag kan minnas hur nervös jag är precis innan, och hur förtvivlat jobbigt allting är efteråt, hur jag skakar och fryser och knappt kan prata, men aldrig att jag minns vad jag sjungt. Det är svart. Bläcksvart.
Alltså, Muffins
Muffins = Connection
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar