Ibland tror jag att min osäkerhet är som en blinkande lampa ovanför mitt huvud. Pinsamt uppenbar. Jag är fan ett under av tvivel och blyghet. Hur fungerar jag egentligen? Så fort det dyker upp folk jag inte känner blir jag bara skraj. Vad ska man göra, liksom? Kallprat kan funka, ibland.
Det är lätt.
Nej, det är det fan inte.
Har jag försökt?
Vill jag bara ha bekräftelse? Är det det som krävs?
Vad är det som avgör när jag blir tyst och när jag iallfall kan prata? Jag förstår mej inte på mej själv just nu. Aldrig, faktiskt. Och varför är det bara i närheten av den gröna lampan som jag existerar? Existerar på riktigt.
Jag kanske är blond på utsidan, men inuti är det svart. Fullt med stjärnor som kastar sej mot skalet utan att orka ta sej ut. Jag är instängd i mej själv och det är mitt eget fel.
F u c k !
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar