Jag vill ha en Supersvamp

Jag brukar ha lätt för att hitta orden.

Men hur fan ska man göra för att förklara något som folk inte ser eller förstår? Nej, jag mår inte bra, och jag skolkar inte för att kulturhistoria är tråkigt. Jag skolkar för att jag får djävla ångest av att sitta där och känna att det är waste. Varje morgon vaknar jag och tänker att jag inte vill gå upp, att jag inte vill gå dit. Tillbringa ännu en dag tillsammans med vänliga ansikten som visst, dom tycker om mej, men de ser inte hur jag egentligen mår.
Mantrat, alltid som Doris i Hitta Nemo "Fortsätt simma, fortsätt simma", man faller inte ihop och dör tre meter innan mållinjen, inte ens i Super Mario Bros.
I Super Mario är det nämligen en djävla trappa precis innan flaggstången, och uppför trappan ska man, innan man får hoppa ut i friheten.

Jag SKA uppför trappan. För jag vill hoppa ner i förvirringen på andra sidan. Jag har ingen aning om vad som finns där, och det slutar antagligen med folkhögskola eller högskola inriktad mot ett liv framför datorskärmen, med mina vänner orden.
Jag är ingen hejare på att skriva, framför allt är jag dålig på att komma fram till saker och ting, mina texter är som jag själv, oavslutade kapitel. Men om jag inte får skriva blir jag knäpp. Så, den långsiktiga planen är journalistik. Det bestämmer jag mej för nu.
Japp.

Men innan jag kommer så långt är det några dumma skuttande sköldpaddor och en trappa som ska besegras, och jag är i desperat behov av en supersvamp. Jag har blivit träffad, sårad, liten och svag och jag behöver någonting som får mej att orka. Kanske att jag behöver veta att någon förstår, att jag inte måste söka mej bort från klassen för att få förståelse och pepp. Antagligen är det för mycket begärt att någon ska fatta, för jag har aldrig varit bra på att släppa folk nära, jag har ägnat större delen av mitt liv åt att bygga murar.
Får man en supersvamp kan man banka sönder murar. Det vet jag.
Hoppas bara att man inte behöver banka sönder murarna för att komma åt supersvampen, då blir det knivigt.

En lärare sa till mej att när jag refererar till saker i text smyger jag in referenserna så subtilt att man måste tänka till lite för att hitta dem. Jag trixar in dom, nämner dom inte rakt ut, låter orden vara som en karta till det jag egentligen pekar på.
Jag är nog likadan när det gäller hur jag mår. Jag skriker inte "Jag mår SKIT!" om folk frågar, jag bara mumlar osammanhängande om "..trött...". Det är kanske dags att börja tala (skriva) klarspråk?

Dags att släppa in folk.

Usch.

Jag är inte bra på sånt.
Jag gillar mina murar. Jag har odlat fina klängväxter på dom. Och några välvårdade tussar av mossa.
Men även om klängväxter skapar syre räcker dom inte till när man behöver någon som klappar en på axeln. Jag behöver två sorters syre, jag. Det gör vi allihop. Dels det gamla vanliga, det som hänger ihop med klängväxter och fotosyntesen och hela middivitten, men även det empatiska syret. Närhets-, vänskaps-, omtankes- och fnittersyret.

Tyvärr har mitt fnittersyre tagit slut, belägringen av mej själv är över, jag får kapitulera nu, fälla ner vindbryggan och sluta slänga brinnande klet på de utanför muren. Det fungerar inte att bygga in sej själv. Och även om det verkar skrämmande, otroligt skrämmande, är det dags att jag ger mej ut i livet på allvar. Får själen några blåmärken på vägen må det vara hänt.

Det hjälper säkert med fnittersyre.