Under min korkek är jag trygg

Är det bara för att jag tror att jag är den enda artonåringen som inte är ute och blir full och hånglar med killar som inte betyder någonting? Är det därför jag mår skit?

Eller är det för att jag har genomskådat alltihop, det eviga sökandet efter bekräftelse? Nej, knappast, jag bloggar ju. Bloggandet om någon är väl ett sökande efter bekräftelse?

Är det för att jag har fastnat, för att jag inte kan krossa det tunna glaset mellan mej själv och omvärlden? För att jag inte kan nå dom, och de inte kan se den jag faktiskt är?

För att jag är rädd för livet? Rädd för att det ska slå mej till marken, ge mej blåmärken i själen som har svårt för att läka? Nä, been there, done that.
Tyvärr är jag där igen.
Chansen att få på käften av livet är så liten, så mikroskopisk att det är löjligt. Ändå vågar jag inte chansa, jag stannar här bakom min glasruta, under min korkek. Jag trivs bättre här. Jag vet inte bättre, jag vet inget annat.

"Är du emo?!"
"Jag vet inte"