Jag har fortfarande inte ätit. Jag är hungrig, men det går inte att äta.
Det följer ett visst mönster, tror jag. Om jag inte hinner tänka efter hur jag mår brukar allting gå bra. Då somnar jag förhållandevis lycklig och mätt efter att ha läst något nyttigt, Kerrang eller Sagan om Belgarion oftast.
Om jag inte har någon som tjatar (mamma) och för lite vett i skallen, blir jag sittande här och snubblar in i andra människors liv över internet. Andra som också är förvirrade och känner sej ensamma. När jag läser studsar mina egna ord runt i huvudet, som osynliga pingisbollar på speed. Sedan försöker jag.
Trassla ut all röra via tangentbordet, men pingisbollarna har redan försvunnit och kvar sitter jag med dåliga metaforer och ännu sämre självförtroende. Vem är jag? Dendär som möter min blick i spegeln innan jag går till skolan, jag vet hur hon ser ut.
177 cm lång, alldeles för lite solbränna för att passa till blont hår med snedlugg, gröna ögon och små fötter. Armar som slutat vara tändsticksarmar efter ett knappt år av tallrikssläpande och knotiga knän. Hopplös hy som vägrar inse att pubeteten i princip är förbi, och flackande blick som oftare intresserar sej för vad som pågår på golvet snett framför fötterna än vad som pågår i den riktiga världen.
Men vem är hon egentligen?
Vad har gjort henne till den hon är idag? Vilka små obetydligheter i hennes barndom har gett henne en så värdelös syn på sej själv? Varför finns det folk som, ärligt talat, inte kan tro att de är värda att tycka om? De som rodnar och blir jätteglada för minsta komplimang, för att i nästa sekund inse att det är ett skämt och rasa sönder inuti. Om det ens var ett skämt. Någon gång måste det ha varit det, och sedan dess är det farligt att ta några komplimanger alls på allvar. Det är bättre att skratta bort det, för säkerhets skull. Det gör inte lika ont.
Det är som i She's All That, de ska aldrig få se henne gråta.
Och även om de nuförtiden är ljusår bort, eller ljusår och ljusår, de är iallafall i perferin, finns den dåliga vanan kvar. Hon tror sej inte vara lika fin och speciell som alla andra. Ett måndagsexemplar, en lite, men bara lite, defekt modul.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Chips.
Nu räcker det H. Det är dax att lägga om kursen, eller hur?
Jag har tyvärr inte tiden att skriva allt jag vill ha sagt, och
IRL-tid är det ju tyvärr oxå rätt ont om dessa dagar. Men i maj och framförallt juni och frammåt har jag hur mycket tid som helst.
Och då vill jag prata med dig.
Bara så du vet.
Tills dess vill jag att du kollar http://blogg.aftonbladet.se/keyw.php?blog=3188&keyword=lycka och speciellt de 9 rader som börjar "Jag..."
Läs dessa VARJE kväll innan du somnar. Det låter som nys, men det går faktiskt att förändra sig själv, även om det är bland det jobbigare man kan ge sig på. Ett sätt att hjälpa sig själv är att ge sig själv en positiv självbild genom att läsa texter som den ovan, visualisera sig sådan som man vill vara osv... Gör man detta regelbundet under en längre tid får man till slut en "kantring" åt det önskade hållet i det egna medvetandet.
För att ha försökt skriva kort blev det rätt långt ;)
Slutkläm: Det funkade för mig (jepp, har varit riktigt under isen jag med...) och har funkat för många andra (de flesta elitidrottare använder sig av dessa mentala knep i sin träning) och jag hjälper dig så gärna!
Och jag utgår från att du vill hjälpa dig själv, eller?
KRAMS! Storsukinon :)
Hedda. Kära vännen. Ett måndagsexemplar? Nej, nu har du fått allt om bakfoten. Det finns många (däribland jag), som tycker om dig precis som du är. Jag vet att det är en välanvänd klyscha som sällan går att ta på allvar, men den stämmer.
Folk menar oftast vad de säger. Om någon tycker att du har gjort något bra, skrattar åt något du säger eller ser att du har en ny tröja så kan du ge dig katten på att de faktiskt vill dig väl. Ta åt dig! Sug ut det positiva. Se till att ge positiv respons till andra också, så ska du se att den goda cirkeln sakta börjar snurra.
Och du. Lova att aldrig mer kalla dig själv för måndagsexemplar. Du är så jäkla mycket bättre och finare än så.
Skicka en kommentar