Just nu känns det inte så kul att vara jag, och alla anledningar är så fruktansvärt löjliga. Jag fryser och är trött, att cykla hem från jobbet i motvind och två plusgrader var inte alls kul. Innerst inne vet jag att det bästa vore att göra lite mat, eller åtminstone mackor och somna i soffan till någon dålig film, men jag sitter här ändå knaprandes på en chokladkanin som mamma lämnat.
Vad ska det bli av dej då?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
Det känns som om alla ord har försvunnit, som om det inte är någon idé att skriva längre. Jag är för trött för att orka reagera och reflektera, allt blir bara blaj och handlingen minimal. "Jag-jag-jag". Inte fysiskt trött, utan mer trött inuti, trött i själen.
Trött på att vara den jag är och för trött för att orka ändra på mej.
Ensam, men är det så konstigt? Det är väldigt sällan jag lär känna folk, iallafall så väl att de lyssnar. Det är bara min glada sida som syns, under den finns det en massa trassel, skräck och rädslor.
Jag är trött på att vara rädd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Rätt var det är är du så fukkinjevvlainsane-trött på att vara rädd att du helt enkelt ruttnar ur på räddandet och slutar med det. Bara för att du helt enkelt inte står ut med det längre.
Och därefter är det bara uppåt som gäller ;) Orädd och glad. TJO!
KRAMAS // Storpotäten :P
Skicka en kommentar