Andrew, Sam, Billy & Amelie

Det finns sämre sätt att tillbringa sin lördagskväll på än med Garden State och två hekto lösgodis. Mycket sämre.

Fast,
det finns väl bättre sätt också.

Men,
jag finner tröst i en film med karaktärer som är lika knäppa som riktiga människor. Lika knäppa och lika sårbara. Visst önskar man att man var en Aragorn ibland, men i slutänden är det de mänskliga filmkaraktärerna som får en att känna något. De lite udda, som kan säja att "life fucking hurts" utan att det känns påklistrat.De som kan organisera en fantastisk jakt efter en okänd person i Paris, de som kan dansa på hemvägen i ett gruvsamhälle i Durham County.

Aragorn jagar inte sin Arwen genom Midgård i en skattjakt hon själv skapat, Aragorn har inte en mormor som "used to be a ballet dancer" men som numera bara går vilse innan frukost. Aragorn är en sagohjälte, och sagohjältar står inte och skriker i regnet med en sopsäck som regnjacka. Missförstå mej rätt, klart att äventyrsfilmerna behöver sina hjältar, men hur mycket man än rycks med i deras kamp mot drakar och orcher fattas det något.
De är inte sårbara och halvknäppa.

Och jag vet verkligen inte varför, men jag är sårbar och halvknäpp, så mina filmhjältar heter inte Aragorn, Obi-Wan och Jack (som för övrigt är helknäpp), utan Andrew, Sam, Billy & Amelie. Det krävs mod för att stå ansikte mot ansikte med monster, vålnader och onda halvt mänskliga tyranner, men jag kommer aldrig att uppleva det. Så mycket närmre än teveskärmen kommer jag aldrig Darth Vaders väsande andetag.
Det krävs mod för att våga leva. För att våga se någon i ögonen, att släppa någon nära. Våga stå för det man vill, våga genomföra, våga släppa taget, våga mena allvar.

Våga vara sårbar och halvknäpp.

Därför är Andrew, Sam, Billy & Amelie större än Aragorn i mina ögon.