Trötthet och stagnation

Jag har inte så mycket att säja om idag, mer än att det är djävligt kallt och blåsigt, och att jag känner mej sorgsen utan att veta varför.
Det är fyra lektioner imorgon, och när jag slutar klockan fyra har jag tio lovdagar framför mej, och jag tänker fylla dom med tre saker. Jobb, musik och skejt. Inget mer. Jag tänker inte tänka längre fram än så, det vägrar jag bara. Det fungerar inte om jag gör det. Jag har liksom kommit på kant med mej själv och när jag är det kan jag inte tänka ordentligt, och absolut inte långt fram i tiden.

Jag tycker inte om att jag irriterar mej, men det är väl sånt som händer antar jag. Saker och ting förändras, och det är nog lika bra. Det är när utvecklingen stannar som det blir farligt. Stagnation är nästan aldrig bra. Bara när det handlar om sår och shit, att det ska sluta blöda, men då heter det väl att det koagulerar.

Jag gillar inte när folk är osjälvständiga, och så känner jag mej sån själv. Det är inte så jäkla kul
Tänka positivt, hej och hå. Imorgon är det lov. Alltid något. Och fem dagar till My Chemical Romance i Malmö.

Nytt förband till Linkin Park också vad det verkar. Blindside. Det blir bättre och bättre. Om jag dessutom fnattar iväg till Pier Perssure i sommar kanske det slutar känns så surt att The Warped Tour befinner sej på andra sidan Atlanten. Att Avril Lavigne kommer är väl som bostongurka på ungsstekt falukorv, inte kul, men det går att peta bort. För jag vill se de andra banden.