Undergroundblyg

Jag vet inte... det känns som om jag kan bättre, borde kunna mer. Som om jag borde åstadkomma saker. Först och främst inte ha denhär bloggen som en soptipp för alla mina paranoida ensamhetstankar, utan skriva bättre. Relevantare. Om saker som betyder något, inte lösryckta fragment ur min förvirrade hjärna, utan välformulerat och genomtänkt. Skriva för att få reaktioner och för att få andra att tänka till. Sådär som jag säjer att jag vill.

Men inte kan?

Jag borde skriva om hur otäckt det är att känna att alla jämnåriga som jag bryr mej om verkar vara på väg härifrån, men att jag står och velar med ena foten på tröskeln.
Jag borde skriva om hur svårt det är att orka gå till skolan, särskilt dom dagarna när spegelbilden jag ser på morgonen är ful-ful-ful och jag suttit vaken på natten och tittat i samma spegel och inte alls varit ful.
Jag borde skriva om orättvisor, om hur vuxna människor med makt så lätt missar små saker som leder till problem som helt plötsligt exploderar upp i ansiktet på dom.
Jag borde skriva om varför jag ryser av tanken på F9-skolor, för det är en fin tanke, men den är så obehaglig att jag mår illa.
Jag borde ägna tid åt att få fram det jag vill säja, istället för att låta fingrarna irra planlöst på tangentbordet och smattra dit orden i samma takt som min hjärna formar nya.

Men jag kan inte.

Tiden rinner iväg nu, och jag hinner verkligen inte med, jag är bara en stum åskådare i mitt eget liv. Det finns så mycket jag borde göra och säja och våga som jag bara puttar undan i ett hörn "tillsvidare" och skyller på luddiga orsaker. När ska någon ta tag i mej och skaka mej så att jag vaknar? Jag har sovit i arton år och jag börjar faktiskt tröttna på att vara omedveten nu.

Och jag börjar tröttna på att vara instängd i mej själv, jag börjar tröttna på att se någon annan i mina egna ögon. Trött på att se en fångad fjäril i spegelbilden, jag är bara så trött!
"Du vågar alltid vara dej själv", det säjer alla. "Du är så stark, du gör inte sånt du inte tror på". Och trots alla ord, alla ryggdunkar, är jag fortfarande rädd. Det är småsaker från förut, flera år gamla nu, från tiden innan förra uppbrottet, som jagar mej. Ord och ögonkast som bara jag minns...

Vadfan.
Måste jag baka muffins för att glömma nervositeten?
Yeah, right, vilken bra idé. Vi fyller huset med kladdkakemuffins varje gång jag ska försöka utmana min rädsla för folk. Omgivningen lär ju bli överlycklig. Eller få hål i tänderna. Eller både och.

Jag står och stampar nu. Otåligt, rastlöst, jag är ett under av frustration och hade jag bara kunnat, om väggarna inte varit så tunna, hade jag skrikit rakt ut. Jag är så pinsamt sårbar, så otroligt osäker och rädd. Och jag skrattar bort det.
Bara för att det inte ska märkas, skrattar jag bort det.

Och gömmer mej igen.
För jag är undergroundblyg.