Bomba Österleden/Social Fobi

Med bräda alltså.
Så vansinnigt gött, man ser halva stan och ändå ingenting för solen bländar en. Enda lilla felet är att man inte kan åka hela backen ner för att gamla E6:an går tvärsöver den så vägen fortsätter inte neråt utan blir en tvär högerkurva (90 grader) med absolut noll sikt igenom, och jag var ensam så jag hade ingen som kunde hojta alternativt stoppa eventuella bilar, så jag fick hoppa av trettio meter innan svängen, precis när farten började arta sej och svängarna var sådär härligt på gränsen som dom ska vara.
Djävla tur att jag gjorde det, för farten var högre än vad jag kan springa och jag trillade nästan när jag började springa, och svor för att det roliga var slut, och när jag kom runt hörnet såg jag att det inte var en bil på hela vägen, inte ens borta vid nya brandstationen var det någon. Bara två femtioplussare på kvällspromenad som så argt på mej.

Någon dag ska jag knata upp till Blackebergs-skylten och köra backen ner mot Stafsinge, fast inte hela på en gång, för det är fan farligt, det är en 70-väg, och jag har kört i 57 där med cykel i medvind. Jag får be någon cykla i förväg och hojta om det kommer bilar, eller så flyttar jag till Kalifornien, för där finns fler longboardar och säkert fler bilar också, men där har dom iallafall berg och inte en sketen kulle med inga backar som inte är farliga att köra nerför.

Och jag blir lite nervös av att det knakar i min bräda, som om den är sprucken någonstans, och den har typ tappat svikten, jag får skrua isär den för det är inte bra om den är sönder och jag inte sett det, och båda truckarna drar snett och nu såg jag att framtrucken inte är centrerad, dom har borrat snett i brädan, attans maskiner.
Skitsamma, det är så jäkla härligt ändå.

Solblind
Fartfylld
Solfylld
Fartblind
Frihet

Nu ska jag kolla på Grey's Anatomy och äta mackor, för jag har ätit godis igen, fy skäms, och nu är jag hungrig. Jag orkar inte gå på nån jäkla studentfest, jag har sociala fobier, och just nu fler än vanligt, det kanske är enkelt för andra men inte för mej, jag mår bättre såhär. Jag och min bräda.

Jag har kommit så himla mycket på kant med sjuttiotalet nu, jag hatar det, i smyg tycker jag om en del av det ändå, men det säjer vi inget om. Det som får mej att känna att jag lever finns här och nu, och det kanske inte är lika fint, och lika höjt till skyarna av "veta-bästpersoner", men ibland mår jag bra av att höra någon skrika att livet är skit och att det är okej att det är så. Ibland får man tycka synd om sej själv, även om det är för löjliga saker som att man är rädd för att gå på studentfester och rädd för att folk ska genomskåda en, för jag är ju som gladpack, en öppen bok. Dagboken ligger inom räckhåll, i min väska, och lika lätt som det är att få tag i den och missförstå vartenda ord jag skrivit, lika lätt är det att få tag i mej och skrämma mej in i ett hörn, hålla mej hårt på min plats, göra mej till en skugga.

Det kanske inte verkar så, men det är så lätt.
Mitt enda försvar är att jag oftast kan dölja att jag är blyg och rädd.
I stora folkmassor går det inte, men man kan inte klara allt.

Jag är rädd för mellanmänniskorna, det har blivit så invant nu att jag knappt tänker på det längre. Kompisarnas kompisar och deras kompisar. De där i utkanten som man bara känner igen från bilden i skolkatalogen där ingen ändå blir sej lik. Det är bättre såhär, jag och min bräda.

Här kommer ingen åt mej.