Jag kanske behöver bli tvingad? Inte fan vet jag, men nu sitter jag fast igen. Som en klok kompis uttryckte det, att livet kan vara Farfars Bilar hur länge som helst, men helt plötsligt blir allt knas och så är man i Balder och kommer inte av.
Okej,
men jag är trött på Farfars Bilar.
Och jag är trött på att känna att det enda jag gör är att upprepa det jag kommer säja nu; jag sitter fast i mej själv och mitt liv för jag kommer inte loss och jag vet inte vad jag är rädd för och om jag är rädd och varför. Det är bara en ond cirkel.
Jag känner mej tiotusen år yngre än de som ska vara mina jämnåriga, för det är så mycket som jag inte gjort än, misstag och allt möjligt. Det är som när jag var liten och otroligt rädd för att slå mej, jag blev uppspelt över ett blåmärke när alla andra hade skrubbsår och rivmärken. Enda skillnaden är att nu är det inte blåmärken på smalbenen jag försöker undvika..
Snarare blåmärken på själen, hur hopplöst det än är, för de dyker ju upp ändå. Jag är inte oåtkomlig, jag är ingen ö, jag är inte "effing Ibiza".
Jag är bara jag i en bubbla som ingen ser och som vägrar gå sönder.
Men det är väl enklare att förklara det med "jag är lite folkskygg".
Det är kort, och relativt lättfattligt.
Jag är varken eller.
Lång och svårfattlig är mer synonymt med vem jag egentligen är. Undergroundblyg är ett annat bra ord. Jag har inga problem med att prata, men så fort det hamnar nära mej ryggar jag tillbaka, gömmer mej och bytat håll. Släpp ingen nära.
Nästan ingen.
Jag kan inte tvinga mej.
Det går inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar