Yawn-angst

Trött.
Verkligen jättejättetrött.

Och lite.. jag vet inte... uppgiven?
Osäkerheten gör mej uppgiven. Jag skulle säkert kunna göra som alla andra, och chansa vilt, packa väskan och bara dra långt härifrån. Fånga dagen, vara galen, bränna alla pengar och antingen lyckas eller komma hem ett halvår senare och skylla på att det var tjeligt.

Sno ihop en galen plan och hoppas att den håller.

Eller så stannar jag här. Envis och fast besluten att bli lika bra i butiken som jag vart i spring. Stannar och käkar upp alla andras "hejdå-kakor". Stannar och jobbar alla helger eftersom partyeliten ändå lämnar eller har lämnat stan.
Herregud, jag måste skaffa mej ett mål, något att sikta mot. Sommarlovet, som alltid varit självklart och hägrande, är liksom förbipasserat för sista gången. Usch.

Jag vet bara inte vad jag vill.

Jag önskar att det enda jag ville vore att dra, för det hade varit så enkelt. Det enda jag vill just nu är att sluta känna mej så attans ensam, vilket i sin tur är självförvållat, eftersom jag jobbar som en tetting och inte orkar/hinner träffa folk.

Jag hinner aldrig tänka efter hur jag egentligen känner, och jag hinner aldrig prata längre. Jag är bara trött.