Jag ska aldrig någonsin köpa diskmaskin

Jo.

Alla flyger härifrån.
Jag sitter kvar på taket och ser förvirrat på.

Livet är för stort för att jag ska kunna göra något annat just nu. Jag har ingen aning om vart jag kommer hamna. Vem är jag om två elle tre år? Vad gör jag? Var är jag?
Det är så öppet.
Jag känner folk som är några år äldre än mej som far runt jorden.
Vissa pluggar.
De flesta jobbar, mer eller mindre.
Några har placerat sej och har diskmaskin, lägenhet och bil.

Jag ska fan inte ha diskmaskin och bil när jag är dryga tjugo. Möjligen diskmaskin. Men den ska vara ärvd eller fådd. Över min döda kropp att jag köper en diskmaskin.

Jag ska bo i en lägenhet på något häftigt ställe (Söder!!??) , och ha en gammal fin herrcykel med röd ram, och fjorton välskötta krukväxter. Och en laptop, och snygga anteckningsböcker och en riktig bläckpenna, som jag bara använder när jag skriver viktiga och seriösa saker. Jag vill ha en trappuppgång med underliga grannar i, en grå yllefilt och gärna något mystiskt ärr på benet med en bra historia bakom.

Och jag ska ha en militärgrön jacka och en rödrandig sjal. Men bara vid högtidliga tillfällen, eller torsdagar. Jag vill sitta på fik och titta på folks skor, och skriva om allt de fötterna har varit med om. Som i Götgatsbacken förra hösten, mannen med bara gröna mappar. Livsöden.

Jag kommer alltid fascineras av att statisterna i filmen om mitt liv har egna huvudroller.
Jag är en djävla drömmare, en sån där som lätt kan komma på en historia som den Amelie fantiserar ihop om hur Nino blir tillfångatagen av Mujaheddin, och att hon blir arg på sej själv för att hon bryr sej om en kille som äter Borstjtj iförd en löjlig mössa.

En som innerst inne blir glad av något så dystert som hösten, för att luften är så lätt att andas, och klar som glas. Alla mina bästa tänkarminnen är från höstarna. Jag kan fortfarande känna inuti hur det kännts och vad jag tänkt och hur jag mådde. Luften och minnena, det är något som hänger ihop där. Allt är klart och rent som glas.

Ska jag gissa? Får jag gissa?
Om tre år tror jag att jag är exakt lika velig som jag är nu.
Det är det enda jag kan säja säkert.