Djävla Pussel

Precis som vanligt när jag har oreda i huvudet glömmer jag att äta.

Imorgon är jag ledig.
Vad ska jag hitta på?

Jag har ingen aning.
Förutom att städa, få tummen ur och boka uppskrivning och sådär.
Sånt jag inte vill göra.

Vi kan väl hoppas på lite solsken? Bara lite, så det blir lite skejt.

Fuck, det är bara en enda sak jag saknar med skolan. En enda. Men den saknar jag å andra sidan så mycket att jag håller på att bli tokig.
Kompisarna.
Det är ett djävla pyssel att lyckas ses. Spontanitet existerar inte. Det bara är så. En halvtimme vid skåpen under en håltimma, med Den Lille och eventuellt andra ettor + Alex var genomförbart, det var att göra någonting av dödtiden, men att ses efter skolan? Oh-my-god, projekt!
Precis samma sak som russinluncherna. Dom var oftast genomförbara, och även om vi egentligen bara pratade om getter saknar jag det med. Även om min get är teoretiskt borta sedan länge. Usch, jag hatar att jag saknar er och att det är så sällan vi ses.
Det funkar liksom inte att ringa och yla "jag är ensam", för det finns ingen tid, inga hål i schemat. Precis som dom inte har mycket för att ringa mej, för jag jobbar jämt. Jag svarar aldrig i telefon mellan tio och åtta, det bara är så.

Och jobbet ja.
Pratade med min chef idag igen.
Hon är snäll, faktiskt. Och även om jag är uppfostrad och uppvuxen med "Kräv Din Rätt" förstår jag att mitt schema kommer bli rätt tomt framöver, och att det inte går att göra någonting åt. Jag är reserven, och jag har vetat om det från första början. Jag jobbar när det finns jobb, och eftersom jag är den enda som inte är lovad någonting är jag den som blir utan när det inte finns något jobb.
Vemsomhelst kan se att det är en skitdeal.
Just nu jobbar jag mer än heltid. I snitt 180 timmar per månad.
Och jag är extraanställd.
Så jag ska passa mej för att bli sjuk.
Nästan alla hel och visstidare jobbar mindre än vad jag gör, för tjugo spänn mer i timmen.
Och det är kul att veta? Nej.

Likförbannat stannar jag kvar, för något jobb i fjällen blir det nog inte, och no effing way att jag börjar slava på Ge-Kås.
En anledning: Jag trivs.
Det är ett lagomt ställe.
Lagom stressigt, lagom stort. Jag har ju lärt känna de flesta vid dethär laget, och även om jag är den naivaste, mest chokladgalna och absolut mest anti-grönsaker alltiallon detdär stället någonsin haft har jag hittat ett hörn i livet. Jag har ett jobb, jag gör det bra (förutom dendär dagen när min avdelningschef bara dök upp när jag slappade) och jag har tillräckligt roligt för att kunna le mot alla jobbiga kunder.

Enda felet med dethär hörnet i livet är att jag aldrig pratar längre. Alltså pratar på riktigt. Om hur allting är. För det finns ingen att säja det till. Dom har flyttat härifrån, eller så har jag varken tid eller ork att ringa eller ses. Mamma tjatar om att jag jobbar för mycket helger, men det handlar inte om det. Att vara ledig på helgen är nog fan ännu värre. Iallfall nu, när alla partydjur har lämnat stan. Bratt är inte lika kul om man inte kan tokdansa med Johanna den enda gången på kvällen som stans sämsta DJ spelar någonting signerat Herr Hellström. Bara för att ta ett exempel.

Min vana trogen har jag kört fast, och fortfarande inte ätit någonting, så jag tänker avsluta nu. Lite lätt uppgiven, väldigt hungrig (kylskåp! varm choklad!) och frusen.

Tiden är oändlig, men den räcker aldrig till.
& I miss y'all