Först somnar jag nästan i soffan, och sen hamnar jag här.
Alltid.
The Ark dunkar in i skallen, samma ord som dunkat där i sju år nu "becoming like the others..." "maybe they're afraid to feel ashamed" ni vet hur texten går. And so do I.
Dunkar in i skallen där det redan är överfullt med saker som aldrig säjs, saker som aldrig hänt, eller inte borde ha hänt, och som grädde (eller ännu bättre, vit chokladmousse) på moset, tvivel.
Underbara, hopplösa djävla tvivel.
För att jag är jag, och för att jag inte fick tummen ur och var social, för att jag är rädd för att vara ensam, för att klockan snart är ett och jag bara inte... vet.
Någonting.
Ingenting.
Alls.
Tankarna yrar som de första snöflingorna, helt ologiskt.
Brädan, lutad mot soffan, den har stått där alldeles för länge.
Gitarren och basen, samma där, och ännu värre, er jag inte riktigt lyckas pussla in i mitt konstiga liv, er jag inte träffat på evigheter. Jag har inte glömt er. Och jag hoppas att ni inte glömt mej heller. Det är bara det att nu, just nu, hinner jag aldrig ens samla ihop mej tillräckligt för att prata. Jag menar verkligen prata.
Mmm, just det, underbara djävla mitt-i-natten-blogg.
Meningslöshetens mästare.
Om jag visste vad jag ville, om jag kunde hålla mej till ämnet, om det ändå kunde finnas något mer än en obegriplig mängd rastlöshet. Hur mycket rastlöshet kan man få plats med i min lilla kropp? Rastlöshet/osäkerhet, för i min värld går dom i princip alltid hand i hand. Är jag säker är jag lugn.
Nu är jag raka motsatsen.
Hungrig är jag också, borde nog ta en macka.. men jag orkar inte riktigt.
Det är väl bara att inse, jag är tillbaks på ruta ett, jag har slutat prata.
Om inte jag orkar med mej själv, hur kan någon annan vilja lyssna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar