Att tvinga sej själv att springa i regnet och motvinden kan vara enda lösningen när det blir för stora fnurror på livstråden. Inte för att det löser något, men när hela hjärnan koncentrerar sej på att inte stanna och orka lite lite till hinner den inte grubbla.
Det är en sorts paus.
Just nu känner jag mej elak och värdelös, och jag har ingen aning om varför. Hopplöst läge liksom. Kanske för att jag tror att folk inte pratar med mej. Det där låter förmodligen enormt luddigt, men det är faktiskt meningen. Det är trots allt en ganska oprivat blogg dethär.
(Hej släkten, vink vink!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
En paus kan vara tillräckligt för att livstråden ska få lite slack och då kan fnurren lösa sig själv.
Haru tänkt på det? ;)
Skicka en kommentar