Naiva Lilla Vänsterdåre

Ingen kan väl ha missat åt vilket håll jag kastar mina politiska sympatier? Nej, jag tänkte väl det. Det är inte konstigt att jag tycker det jag tycker heller. Uppvuxen med två föräldrar som i sin tur var unga och vilda på sjuttiotalet, ja, jag har sett bilder med träskor och hängslebyxor på. Banderoller, gitarrer och folköl. Tron på att man faktiskt kan förändra, om inte världen så en liten del av den. Utan makt, utan pengar och faktiskt utan kostym.

Jag kommer nog aldrig att byta sida. Man ska aldrig säja aldrig, men just nu känns det mer avlägset än premiepensionssparande. Och det vill inte säja lite det.

För jag kommer alltid att tro på människor, inte pengar.

Jag har ägnat många timmar på de borgerliga partiernas och deras ungdomsförbunds hemsidor. Läst, letat, försökt att förstå. (Man måste ju känna sin fiende.) Och jag förstår. jag förstår varför de tror på det de tycker. Det gör jag. Däremot händer det väldigt sällan att någon som är som jag, ung, arg och nyfiken, fast på "andra kanten", försöker förstå mitt tankesätt. Jag har min egen lilla teori om varför det är så.
För att socialismen ska fungera måste man öppna ögonen. Se mer än sin egen lilla bubbla. Jag har det relativt bra. Både jag och mina föräldrar har jobb och lön. Men jag vet att alla inte har det, och jag tycker att det är fel. Man måste ta in en liten del av världens lidande i sitt eget liv, kanske bara genom något så marginellt som att betala skatt eller teveavgift. Även om jag kanske aldrig kommer utnyttja sjukvården så mycket som jag teoretiskt sett har betalat för den genom skatten, är det så farligt? Med risk för att låta som en viss Karl-Bertil; man kan skänka en tanke åt de eländiga själar som vistas i samhällets bottenskikt. Om du klarar dej igenom livet utan att bryta benet, få cancer eller gå i skolan, känns det så otroligt förfärligt att någon annan får glädje av de pengarna då?

Jag vill inte kalla det solidaritet, för det är väldigt många som inte vet vad det betyder, tyvärr. Omtanke är ett bra ord. Det kör vi på. Det kan vara väldigt smärtsamt att bo i Pleasantville och upptäcka att det finns en stor och farlig värld därute där alla faktiskt inte har det bra. Och om man inte är Bill Gates har man inte nog med pengar för att påverka de som verkligen har makten. Men man kan alltid göra något. Bara något litet och till synes oviktigt. Betala skatt. Skaffa ett fadderbarn. Förklara för lokalpolitikerna vad som egentligen är fel i skolan, för de har inte alltid så bra koll. Le mot någon du inte känner.

Men tappa inte tron på människor, förhelvete! Människornas makt är alltid viktigare än pengarnas. (Känner att det här blev flummigt, jag tappade tråden vid Karl-Bertil.. ursäkta.)