Jag fattar inte ett dugg just nu. Tror jag iallafall. Det känns som om jag är lite inkapslad i en bubbla, vagt medveten om det stora spelet, livet, men det når inte mej. Jag når inte ända fram. Som om jag är i ett eget litet universum.
"I'm effing Ibiza!", för att citera Hugh Grant i den underbara filmen Om En Pojke, och ja, jag har läst boken också.
Det är inte bra.
Jag hatar att det känns som om jag inte har ett liv, och även om jag har ett är det alldeles för få "släppa loss"-ögonblick i det. Jag saknar dendär magiska känslan av flow, när allting fungerar, även om det bara är för en stund. När jag bara existerar.
Allting känns så pressat just nu. Även om jag inte har någonting som pressar mej. Åtminstone tror jag att det inte är något som pressar mej. Inte mer än mej själv.
Jag behöver mer skratt och mindre av det som jag verkligen inte behöver. Skolan tillexempel.
Och vi ska inte spela in imorgon, föressten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar