Hjärnspöken

Alltså, dethär har varit en förhållandevis bra helg. Vissa detaljer får jag snabbfixa imorgon (läs: snabbplugga svenska och gitarrläxan) men annars har det varit helt okej. Jag har jobbat, och det är bra, för jag mår bra av det. Jag har vart social två dagar i rad, tänka sej. Jag har inte suttit inne hela helgen med skivsamlingen som enda riktiga sällskap.

Tyvärr är hjärnan löjlig nu igen. Tre hjärnspöken gjorde entré. Ett nytt och två gamla. Det är bara så tröttsamt, så otroligt tröttsamt. Att jag aldrig lär mej. Åååh.

Jag gillar verkligen teorin om anpassningsgrad. Så himla klockren. Tyvärr har jag svårt att tro att det finns så många där ute som jag inte träffat som jag har obefintlig anpassningsprocent i förhållande till. Så jag kan gå och gräva ner mej nu. Jag och mina hjärnspöken.

Trots allt är det ju så att Only The Fakes Survive?
I helvete heller!
Här ska det minsann motbevisas. Åt pipsvängen med att anpassa sej.
Och jag har kommit på att jag är lite milt besatt av Garden State. Det är bara så. När jag tänker på den, och alla kloka saker som sägs, och görs i den, mår jag så bra. Det är häftigt. Verkligen.

Och tjat nummer två: Fields of Gold.
Ja.
Så kan det vara.