Tonårsdemoner

Jag mimar alltid till låtar, men jag sjunger inte med. Inte ofta. Det är som om jag inte vågar släppa ut alla demonerna som härjar runt i mitt huvud. De hopplösa tonårsdemonerna. Jag låtsas att någon annas röst är min egen, att jag är någon annan, att jag är den som står framför tusen människor och skapar connection. Jag står där och är tyst, varje stavelse i The Kill slår som knytnävsslag inuti mej. Jag är inte Jared Leto, men jag existerar. Att skrika ljudlöst är ett steg på vägen. Det är inte stort och det är inte offentligt, men det är ett steg.

Ibland kollapsar alltihop. Jag vill så gärna få folk att känna något, tänka, kittla de små gråa, vadsomhelst så jag övertänder, muren där inne, i ögonen, bara rasar och sen minns jag ingenting. Det är bara små skakiga bilder som är tagna med skräckens mobilkamera. Fragment. Jag tappade kontrollen. Vartenda uns av värdighet jag någonsin lyckats skrapa ihop fick vingar och flög iväg. Bara sådär.
Så jag gömmer mej igen.

Mimar tyst till orden som slår sönder mej samtidigt som någon annans röst ger mej en känsla av connection. För även tysta skrik hjälper.

Och en dag kanske mitt självförtroende kan hjälpa mej att flyga. Då jävlar ska dom få, demonerna.