Saker

Jag somnade framför Pleasantville innan. Halväten lasagne och en väldigt bra film. jag har tjatat om den filmen många gånger innan, och jag ska inte göra det igen. Jag kanske borde lära hela min hjärna det. Att inte älta saker. Det blir inte bättre av det. Och det spelar ingen roll att hela jag känner mej ensammast i universum, för en bit av min hjärna tillåter mej inte att känna så. De av mina hjärnceller som alltid kommer vilja förändra värlen kommer också alltid att påminna mej om vilken tur jag haft. Ibland vill jag döda dom. Bara för att jag har hög levnadsstandard kan jag väl få känna mej ensam? Nähäpp, inte det.

Men jag vet vad ensamhet är, alldeles för väl. Och på många olika sätt. Evinnerliga trassel, kan man väl säja.
Jag förstår mej inte på någonting just nu.

Vissa saker, personer eller minnen finns kvar för alltid. Andra försvinner precis lika fort. En del dyker upp igen när man minst anar det. Annat vill man glömma, men det går inte, hur mycket man än försöker.
Jag är så jävla dum, läsa gamla blogginlägg mitt i natten och börja gråta för att jag inser att såren fortfarande finns kvar. Längre in, mindre, men fortfarande djupa. Och det mesta är mitt eget fel. För att jag vänder mej inåt. Det gör jag nu med. Och jag mår illa bara jag tänker på det. Att jag aldrig lär mej.

Godnatt.