Vad man kan hitta i mappen märkt:Tidigare

Igår läste jag bloggen framlänges, baklänges och antagligen från höger till vänster också, i bara farten. Det är ganska obehagligt att läsa sånt man skrev för längesedan, dels för att det är så mycket som bara får mej att tänka "What?! Hur dum var jag? och för att jag precis lika ofta hittar saker och texter som fortfarande får mej att reagera likadant som när jag skrev dom.

Nog om bloggen, nu över till dagens projekt. Jag har läst diverse evighetskonversationer via msn, som direkt efter det att orden lämnat tangentbordet flyttas vidare in i mappen Tidigare. Det är, tro det eller ej, väldigt uppmuntrande. Klickar på filerna som innehåller konversationer med diverse nära vänner, och ettorna och nollorna blir till saker (ord) som betyder någonting. Det är skönt. Att ha det kvar, för alltsom oftast känns datorer och internet som ett flyktigt medium, skapat för generationerna som lider av Infomania och "On Demands-syndrom". Hela världen är bara ett knapptryck bort, i komprimerad form, och allting måste ske nu, på direkten.

Åh, vad det borde passa mej. Jag som alltid vill veta och som inte tycker om stillastående eller långsamma aktiviteter (läs: torka brickor/kulturhistoria). Men nej. Icke. jag är rädd att världen tappar magin om man slutar se det förunderliga med den. Den får inte bli för komprimerad, och man får inte sluta förundras. Jag får inte sluta förundras. Inte sluta vara barn inuti.
Det kan vara oerhört komplext, eller otroligt enkelt. Det handlar om den adrig avslutande listan på saker, människor och händelser som får mej att må bra, dåligt eller vad som helst. Känslor, minnen. Allt.

Motorvägsbroar
Snöstorm
Hear You Me
Gröt
Amigos
Sommarregn
Tårar
Havet
Hallonsmoothie
...fortsätt.

Spara alla orden, inuti eller utanpå. Ha dem kvar, och låt dem bli ljuspunkterna som man kan sträcka sej efter när marken kollapsar och allting faller sönder. Låt småsakerna, minnena och förunderligheten bli en liten och till en början skranglig stege upp ur tomheten. Pusselbitarna som plåstrar ihop världen igen.
När jag blir gammal och klok vill jag att mitt hjärta ska vara ihopplåstrat, för varje litet plåster är ett av domdär minnena, stjärnorna, kalla dem vad som helst. Vad vore livet utan utmaningar?

Och vad vore livet utan grubbel kring det?
Utan ånger och alla små fula "tänk om" som aldrig verkar kunna försvinna. De flyger iallafall kring mitt huvud hela tiden, som små djävlar. Och förtillfället ett stort. Jag hatar det. Tänk om man kunde radera alla "tänk om".

Japp, den meningen var dagens mest fulländade.