Kollektivt Minne, Lasagne och Schlager

Vart tog min dag vägen?

Jag bara undrar. Det var så mycket som skulle göras, ovesäntligheter men dock. Jag skulle åstadkomma saker. Men jag kan ju kolla mejlen, bara. Och bloggen.
Så nu sitter jag här, två timmar senare och har fullkomligt glömt bort allt vad vardagsambitioner heter. Jag har bara läst. Det finns så mycket skrivet i det mystiska luftrum som vi kallar sajberspejs, och det kan vara nyttigt att läsa det. Fast en livstid vore inte tillräckligt för att hinna läsa allt, men man kan ta sej tid att läsa det man hittar och tycker är bra. Så gör vi.

En livstid räcker inte till, inte en människohjärna heller. Vi behöver varandra helt enkelt. Baskunskaperna kan alla ha och få tag på, men man kan inte veta allt om allting. Människorna behöver varandra för att kunna vidareutveckla sin tillvaro, om inte till annat så till kollektivt externminne. Och fortplantning.
Så är det, tror jag.

Finns det människor som medvetet undviker att söka efter kunskap? Finns det folk som nöjer sej med baskunskaperna för att klara sej och sen stänger in sej i sin lilla dokusåpavärld? Finns det folk som omedvetet inte tar in så mycket, motsatsen till en sån som jag som minns saker utan att ens ha försökt minnas? För det är inte bara rent intresse som gör att jag kan bli till ett påfrestande lexikon ibland. Det är bara det att saker och ting fastnar. Jag har flugpapper kring hjärnan. Jag vill inte minnas idiotfakta om schlagerfestivalen som någon sliskig programledare sa på teve för flera år sedan. men det gör jag.

"Sverige har haft fyra vinnare i ESC genom tiderna. ABBA 1974 med Waterloo, Herreys 1984 med Diggiloo Diggiley, Carola 1991 med Fångad av en Jättefläkt och Charlotte Nilsson 1999 med Take Me To Your Heaven. Carola hade samma poäng som den franska artisten, men vann eftersom hon fått fler tolvpoängare."

Döda mej. Eller rensa sånhär skit ur hjärnan på mej.

Men jag måste åstadkomma någonting med min dag. Jag ska äta. Jag ska duscha. Jag ska tala med husdjuret. Kanske springa en sväng, beroende på hur jag mår när ätandet är avklarat. Försöka göra något kreativt med min förtillfället katastrofala "rip-your-heart-out"-låt som jag än så länge besparar mänskligheten. Men det kanske inte går, jag känner mej emotionellt tom. Det blir nog jag och mp3n åt Tröingebergshållet till, trots allt. Men först lasagne. Annars svimmar jag halvvägs.