Nu tjatar jag.
Men allvarligt. Eva Cassidy. Fields of Gold. Det är så vackert, och med så mycket känsla att jag bara vill gråta. Jag skulle kunna börja stortjuta här och nu, men jag sparar tårarna till något väl befogat tillfälle. Men ändå, som Sam i Garden State säjer "I look forward to a good cry".
Och tjat nummer två.
Garden State
Jag bara älskar den filmen. Den är så konstig, och härlig, kanske precis som livet självt.
Sånt är livet. Om inte annat så är det livet. Det är verkligt, och ibland gör det djävligt ont, men det är ungefär allt vi har.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar