Europavägen

Står man på motorvägsbron mellan Tröingeberg och Kyrkbyn i mörkret en januarikväll när molnen rusar över himlen ovanför en och månen är iskallare än vanligt, då känner man sej jävligt liten och obetydlig. Och döden känns väldigt nära. Ungefär "jag kan hoppa om jag vill"-nära. Inte det att jag vill det, jag bara konstaterar. Den är alltid nära.

Och motorvägar i mörkret är vansinnigt, otäckt och vackert.

Betongstrecket som ligger ett antal meter under mina fötter sitter ihop med platser som räknas. Stockholm, Göteborg och hela Europa. Det är därför man kallar betongstrecket ifråga för E6. Och det känns som ett bevis på att jag faktiskt kan ta mej härifrån. Att jag kommer ta mej härifrån rättare sagt.

Ny tankeplats är härmed tillagd. Men står man vid räcket och grubblar kollar förbipasserande så konstigt på en. För de flesta står inte och tänker på en motorvägsbro. Det är en naturligt farlig plats, alla vet att döden rusar fram några meter under ens fötter där.