Ofas med allt

Hedda plus teven är lika med fredagkväll.
Känns lite sådär lagom meningslöst, men det gör det mesta just nu faktiskt. Det är bara att hålla huvudet uppe och le en smula, då klarar man sej ur det mesta. Livet upphör ändå aldrig att förvåna. Idag har jag iallafall stött på motiverade människor, och det är definitivt bättre än onsdagens (nästan) kollission med oengagemangets mästare.

Jag känner mej rastlös och trött på samma gång. Orolig, i ofas. Det är något som inte stämmer, förmodligen en hel del, men vad kan jag göra åt det? I dethär fallet; ingenting. Sorry men så är det. Kontrollfreak som jag är, så blir jag rejält störd när jag inte kan kontrollera saker i mitt liv, men ibland går det inte, så är det bara.
Skönt att jag är ensam hemma en stund iallafall. Har lite spejs för mej själv.
Jag måste börja tänka och planera nu, det är knappt 150 dagar kvar till studenten. Den löser sej säkert, men efter den åttonde juni är det ett stort, livslångt, tomrum i min planeringskalender. Jag har i och för sej niget emot att flytta tallrikar från punkt A till punkt B en sommar till, tvärtom, jag gillar det. Men det är läge att kolla upp om det är en möjlighet som fortsätter efter sommaren också. Skapa en plattform som sträcker sej en bit in på hösten, så känns det kanske inte lika otäckt sen. Hoppas går ju.

Jag känner verkligen att jag är frånvarande. Satt och skrev två sidor a4 under genomgången på samhällskunskapen idag. Inte något som handlade om samhällskunskap, knappast. Bara ord, tankar, allt i ett enda virrvarr. Glimman undrade vad jag höll på med, och det undrade nog jag med. Jag skapar mej ett extra minne, skulle man väl kunna säja. När jag inte kan prata av det jag tänker på måste jag ändå tömma skallen. Närmaste papper blir offer för funderingar om allt mellan himmel och jord. Men just nu är jag våldsamt intrasslad i människovärdet och livet.

Egentligen skulle jag väl behöva cykla upp för Tröingebergsbacken och titta ut över vägen som faktiskt leder bort härifrån. Känna att jag har övertaget i mitt eget liv, att döden rusar förbi på betongen sju meter ner.

Men.

Det är mörkt, kallt och sist jag såg efter regnade det.

Förlåt så mycket, men det är inte ert fel att ni inte fattar. Mycket kan ni förstå men inte dethär. Vissa trassel är inte alla förunnat att uppleva, och det ska ni vara glada för. Jag tycker om er ändå, men ni kan inte säja att ni förstår för det gör ni inte.

Hikikomori.