Extranyckel

Jag mår inte alls bra. Jag har ont i ryggen, huvudet och lite överallt. Är astrött i kroppen, men inte sova-trött, bara trött-trött. Mår illa.

Vi kan kalla det mental baksmälla. Om du vill.

Jag brukar kunna bita ihop och hålla masken. Jag brukar inte falla ihop i en sorgsen hög strax innan mållinjen. Snarare strax efter, Så jag har just brutit en tradition. Hör och häpna, Hedda har varit egoistisk.
(Det är nu alla gör vågen.)

Det var nog en djävla tur. För hur hade jag mått annars? Ännu värre. Det är väl bara ödets ironi att det var en chokladmuffin som puttade mej över kanten, men för mej är det symbolik i klass med DaVinci-koden. Flashback. Ofrivillig.

sing me something soft, sad and delicate
or loud and out of key
sing me anything
sing like you think no-one's listening
you would kill for this, just a little bit
you would kill for this, you would

Hur ska jag få loss orden ur skallen? Inte John Nolans ord utan mina egna. För någonstans finns dom, det måste dom göra. Av de orden ska det bli en sång, en sån som kraschlandar på öppen gata och påverkar folk utan att dom fattar det. En tusentolkare, en extranyckel till människors hjärtan. Eller så är den bara min. Min alldeles egna extranyckel, som jag bara ger till dom som inte tappar bort den. Vi får se.
Livet är fortfarande ett mysterium.

Och jag har fortfarande ont i huvudet.