Jag är bara söt när ingen ser..?

Och med det menar jag inte att jag är ful i vanliga fall, inte alls. Men ändå sammanfattar det mej som person ganska bra.

• Jag kan i princip inte hantera det när jag får beröm eller komplimanger. Småsaker som "snygg tröja" funkar, för då är det ju inte mej, utan tröjan som avses, men om någon säjer att jag har gjort något bra eller är fin får min hjärna akut kortslutning och börjar förneka alltihop. Eller, om det är något jag gjort, ge eventuella inblandade allt cred. Jag har jättesvårt att tycka att jag själv är bra, och även om jag är medveten om det är det svårt att ändra på gamla (o)vanor.
• Jag tror att de som inte känner mej mer än ytligt kan ha svårt att fatta hur jag egentligen är och tänker, av precis den anledningen. Jag tänker. Alltid, och ofta tänker jag på saker som redan hänt, filurar över fina minnen, eller tabbar jag önskar att jag inte gjort. Jag är inte riktigt i nuet. Det är svårt att se mej för jag är inte riktigt verkligen där, bara när jag inte hinner vara någon annan stans. Det är då omvärlden antingen tappar bort mej (och det gör inte så mycket), eller höjer rösten för att få mej att vara i nuet igen.

[tobecontinued]