Av någon oförklarlig anledning har jag, eller min hjärna, bestämt sej för att "Heaven Is A Place On Earth" är en bra låt. Jag kan bara hålla med mej själv. Den har nått åttiotalsmysigt glitterrosa över sej. Och ibland bara faller jag pladask för sånt.
Visst är det märkligt, att bakom min skejtarsmutsiga pojkflickefasad bor en obotlig romatiker. Även i det stryktåligaste flickhjärtat finns någonting osäkert lite längtande. Hon som sitter med fönstret öppet och släpper in natten, tänder stearinljus för sej själv. Hela klassens almanacka, i stort en liten tok. Hon som egentligen bara letar efter någon att hålla i handen, men knappt vågar hoppas på att det finns någon. Världen är stor, jag är liten.
Anna blev lite smått ställd idag, hon visste inte att jag gillar rom-koms, hon trodde att jag bara såg på Sagan om Ringen och Star Wars. Jag äter rom-koms till frukost sa jag då, och började genast prata om Notting Hill. Livet är fullt av överraskningar.
Rårivna morötter är alltid lite överraskande. Det är verkligen hur gott som helst, men det är så svårt att svälja. Jag blir lika förvånad varje gång, och det känns verkligen som om dom aldrig är färdigtuggade. Idag i matsalen satt jag och tuggade samma tugga i nästan fem minuter, tills jag lyckades överlista tuggan med mjölk. Samtidigt satt Johanna och Elisabet och skrattade åt mej. Morotsempati lika med noll.
Och jag har köpt nya skor. Vita Etnies, hur sköna som helst. Så nu behöver jag bara ha tofflorna när jag skejtar. Jag gillar mina toffelskor, men dom är inte presentabla längre.
Lyssna på: Sounds of Silence - Simon & Garfunkel
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar