Typisk fredag

Mamma har startat en antipajrevolution. Nåt mystiskt mummel om att man inte kan äta paj när det är tjugofem grader varmt ute och mutter mutter..
Nu försvann hon iallafall iväg för att dricka whiskey och snacka skit med en hög med folk i Mogens trädgård, och jag ägnar mej åt en typisk fredagssysselsättning. Sitta ensam och glo med lite choklad, en dator och tusentals underbara låtar. Jepp, jag är lite lätt asocial. Men vad ska man göra då? Mimmi är på stranden med sina jämnåringar, alltså är hon i fjortishögen vid grottan. På samma ställe som min lille bror.. håhå jaja. Johanna är i Tormorup och Moa är ochså i tjottahejti någonstans. Hedda är här, och sitter och dagdrömmer.

Jag skulle vilja sitta på en filt vid havet, eller kanske på Vallarna, med en gitarr, lite mat och några trevliga människor. Jag får se till att organisera det någon gång. Fast jag är väldigt o-organisatorisk, eller inte egentligen. Jag har bara svårt för att dra ihop folk. Jag är mer en som hänger på det andra redan har organiserat, jag är nog lite halvt konflikträdd.
Om jag skulle ta och fira min artonårsdag i förskott eller nåt, och så. För i oktober är utomhusvistelse ungefär lika trevligt som misslyckade nageltrångsoperationer. Men nej, jag vill fira när jag fyller år. Och i år ska jag fanimej ha fest, första födelsedagsfesten på sex år eller nåt blir det isåfall. Man fyller ju bara arton en gång liksom.

Fast varje gång man fyller år är det den enda gången man gör det. Om man inte är Jesus, kanske, för de debatterade ju det, om de räknat fel och han egentligen fötts redan fyra år före år noll och att millenieskiftet egentligen var mellan år 1996 och 1997. Människor har ett onödigt stort behov av att dela in tiden i bitar, för tiden är så stor att den är ogreppbar, och vi måste plocka sönder den tills den blir åtminstone en aning begriplig. Tid är så otroligt osynlig, så skör och flyktig att om vi inte sorterade den i lådor som "idag", "igår" och "nästa vecka" skulle den falla ihop som ett korthus och ge oss allihop svåra existentiella problem och ångest utöver det vanliga.

Ibland tycker jag att jag har jävligt snygga smalben. Det bor en narcissist även i de mest självkritiska av hjärnor, jag ser mej själv som ett potentiellt bevismaterial.