Och ikväll är det på ett sätt dags för Stjärnornas Krig igen. Om man kan kalla ESC för stjärnspäckat. Okej, Carola är väl ganska känd även utanför Sverige men annars då? Intressantast är iallafall Lordi (ja, jag ska sluta tjata om dom snart) och den turkiska blondinen som piper "Superstar" hela tiden i tre minuter. Jisses, hur ska jag överleva?
Jag överväger att gräva ner mej med mitt gamla GameBoy och Pokémon Gold. Om jag inte råkat radera min gamla gubbe har jag en Pokémon som är på level 42 och typ massa level 30. Levlar, usch, det får mej mest att tänka på scientologin, men den är historia nu.
Level blir likadant vilket håll man än läser det ifrån.
Tillbaks till Star Wars igen. Jag tycker alltid att det är så synd, helt löjligt dumt att Anakins öde hänger på en tärning. Hade han kunnat ha kontakt med sin mamma även när han rest till Coruscant, eller åtminstone vetat att hon var trygg, hade han förmodligen inte haft så svårt att kontrollera sin rädsla. För i hans fall är det inte hat, utan rädslan att förlora dem han älskar som tillslut gör honom till Darth Vader. Och Padmé dör ändå.
Är det inte så ibland i verkliga livet också? Att man kan göra dumma saker, och skada andra av rädsla att förlora de man älskar? Ibland kanske kärlek är farligare än hat, åtminstone i kombination med rädsla och otrygghet. Någonstans inuti har nog alla lite Anakin. Lite halvt okontrollerad skräck. Jisses, dethär blev filosofiskt. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker synd om folk som inte fattar eller orkar med Stjärnornas Krig. Lite robotar, lite krig och lite kärlek är lika med bra film. Och en och annan Ewok, förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar