Vad jag vill vara, men inte vågar...

Vilka befolkar den här världen egentligen? Jag vet inte varför, men helt plötsligt är det så många människor som drunknar i känslor. Popbarn med stora ögon, kajal och poesi på skorna, som små skuggvarelser syns de i hörnen och filtrerar solskenet genom svartvita foton och hjärtesorg. De sprider en diffus känsla av otillräcklighet som slår omkull mej, ner på gatstenarna, i smutsen.
Vem är jag, som önskar att jag var som dom?

Vem är jag som inte har hjärtat i handen, och ger det till alla som vill? Vem är jag som inte förstår att det är så det verkar, bara för att göra det ännu svårare att nå. Det finns så många skuggbarn, nattalver med huvudena fulla av ord och känslorna utanpå huden. Världen behöver inte en till, inte jag, inte nu. Kanske aldrig.
Är det det som behövs för att jag ska förstå vem jag är? Att jag ska slita hjärtat ur kroppen och trasas sönder av eländets otillräcklighet.

Skuggbarn som traskar på de svåraste gatorna
De som vindlar, söker efter ett aldrig kommande slut
Ingen ler åt solen, ingen ser de riktiga orden
Under ytan längtar alla ut

Jag har drunknat i prettofloden, under alla långa bandnamn och ord. Det räcker, jag vill inte. Jag vill inte vara halvt. Allt eller inget. Och ändå är jag en såndär halvperson. För konstig för att vara normal, för normal för att vara konstig. Jag är den ultimata skuggvarelsen, egentligen. Försök sortera mej. Hitta en enda låda som jag helt och fullt passar i, och som inte är märkt med mitt namn, eller mitt namn som adjektiv. Hela jag är ett enda stort trassel just nu. Jag skulle behöva leva tre liv, jämte varann för att hinna med allt jag vill. Måstena skiter jag i nuförtiden.

Men varför ska jag behöva se skuggflickans spegelbild när jag öppnar en glasdörr i skolan? Varför är det inte mej själv jag ser? Innerst inne vet jag att jag finns där, under allt knädarr och diverse sociala fobier. Det handlar om att våga flyga, sluta bry sej och hellre slå sej än att inte försöka. Allt detdär som jag säjer att jag kan, för att det inte ska märkas hur rädd jag kan bli. Livet är ett äventyr, jag vet, och det gör mej ingenting. Men måste jag synas? Jag skulle vilja vaar osynlig. Men samtidigt vill jag lysa starkare än någon annan.

Poptrasiga skuggbarn, förena eder.
Fast nä.
Inte.

Hursomhelst, jag är trött på mej själv just nu. Skulle behöva en total makeover, lite solbränna och att låten som maler i mitt huvud skulle gå med på att fastna som riktiga ackord och text, inte bara tankesus.

• Svarta Gänget - Björn Afzelius