Pokemon är bra när man är trött...

Just nu lider jag av någon mystisk variant av vårtrötthet plus lite halvfeber, ont i halsen och allmän stress. Tror jag att det är.
Jag kan faktiskt inte fatta varför vi ska göra redovisningar och arbeten sista veckorna, det är bara jobbigt, som att öka farten till det dubbla i sista uppförsbacken när man cyklar liksom. Men jag vet iallafall vad jag ska göra med engelskagrejen. Mohaha.
Ibland är det bra att vara en människa som spar saker.. typ gamla arbeten. Lite översättning och tillägg och tadaa, färdigt. Och om någon i min klass läser det här så är det högts konfidentiellt material, okej?

Idag har jag tillbringat dagen i min röda soffa med skateboardtidningar och mitt gamla gula Gameboy Color. Startade en ny omgång på Pokemon Gold, och på en dag har jag hittat 26 olika arter, vunnit över tre gymledare och levlat upp min bästa Pokemon till level 22. Fatta, när man kan bli helt glad av Pokemon, då är det fanimej illa. Jag har inte spelat Gameboy överhuvudtaget de senaste två åren, och imorse när jag var helt darrig (jag blir det när jag inte mår bra) så liksom bara "jag måste spela Gameboy", och jag hittade inga batterier, så jag tog dom som egentligen bor i min ficklampa. Och det är ungefär allt jag har gjort idag, som sagt. Alltså, Pokemon är riktigt bra när man är för trött för att sitta och glo vid datorn, och inte vill kolla på film och inte vill läsa. Strategispel, mobilt, jättebransligt strategispel. Mej gllar.

Och lyssnat på alla låtar jag har med Coheed & Cambria. Det är helt ohyggligt hälsosamt. A Favor House Atlantic håller på att gå om Wake Up som absolut bästa Coheed-låten.

Och när jag ändå är inne på musik så kan jag fortsätta Lordi-tjatet. Jag gillar verkligen melodisk metal. Synthslingor och körgrejer i bakgrunden och massa fyrverkerier. Det är häftigt, punkt slut. Sen att det inte är lika trasvackert som indiepop, det är en helt annan sak. Men jag är sån, multimusikäskare, liksom. Jag gillar nästan allt, jag kan inte säja att det är en genre som jag vekligen inte klarar av, ibland förstår jag nästan hiphop tillochmed, men då ska det vara som bakgrundsmusik i nån bra skatefilm. Vissa dagar kan jag på fullt allvar lyssna på schlager, andra dagar är det nåt helt annat. Sen att rock och pop alltid finns med, det är bara så det blir. Igår var jag så trött på alla dåliga låtar i schlagern så jag blev lycklig av "jag ska frälsa världen"-Carola, förfan. Och den söte lille ryssen, han var gullig.

Retorik, det är åtminstone intressant. Men jag har helt glömt bort vad det var jag hade i svenskaläxa. Mindre bra. Jag som försöker vara seriös. Och föressten, jag fick svagt MVG på nationella engelska, den muntliga delen. Jag hade lite dåligt uttal, men jag kan inte rå för det, för det är inte ofta som vi har ordentliga engelskspråkiga konversationer i skolan. Och det är lättare om man inte koncentrerar sej på att säja rätt heller.

Angående Coheed, föressten. Vettefan om inte The Suffering är bäst ändå. Yikes alltså, det är inte lätt när det är svårt.

På måndag ska vi på musiktreornas sceniska.
Jag längtar!