Hurtbullen skulle ut och springa. Det var en bra idé. Åtminstone så långt som till Willys, förbi nya brandstationen, ner till Tröingebergsviadukten, uppför Tröingebergsbacken och vidare ner bland villorna. Sen fick min dumma hjärna en till idé.
-Hey, backen jag just sprungit nerför, jag borde vända och springa uppför den också. Visst borde jag? Jag är ju inte så trött, alltså.
Sagt och gjort, Hedda gör en helomvändning i regnet. Precis vid foten av backen fastnar hjärtat i halsen och det flimmrar väldigt mycket framför ögonen. Musiken i mp3spelaren blir ganska tyst, nyss dånade den.
-Ånej, dethär är inte bra, tänker den ack så positiva hjärnan.
Hedda går upp för backen, nerför hela Tröingebergsbacken och hem. Det är knappt tre kilometer. Det tar väldigt lång tid. Det skumma är nog att jag inte var så speciellt trött, inte i benen, inte i lungorna, men så fort jag försökte börja springa igen hoppade hjärtat igång och började slå dubbelslag. Jätteirriterande. Och läskigt, obehagligt, otäckt.
Någonstans i mitten på Ally McBeal lugnade det ner sej.
Mutade det med svartvinbärsjuice och choklad. Det fungerade nog.
Blä.
Jag känner mej klen.
Tyckte att jag tog det ganska lugnt, faktiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ta det lite försiktigt en vecka kanske? Typ, ut och gå fort lika långt som du brukar springa, om du har tid. Annars ut och gå fort lika länge som du brukar springa.
Mycket snällare mot kroppen (och psyket...) och ändå bara marginellt mindre effektivt vad gäller flås.
Mvh// Dr. B
Skicka en kommentar