Tell Me Why I Don't Like Thursdays

Idag har varit en riktigt spyjobbig dag.
Jag brukar gnälla över söndagarna, men denhär var fanimej värre. Jag var i skolan från åtta till åtta, djävla projektarbete goddammit.

Träffade på en bekant som haft som projekt att skriva en bok. Jag blev våldsamt avundsjuk. Det hade vart så skönt att slippa allt det sociala, bara sitta själv och skriva, hitta på. Jag orkar som inte vara positiv längre, inte utan feedback. Orkar inte peppa och vara positiv. Inte när allt bara krånglar och irritationen ligger som fula plastpåsar här och var. Men visst, jag biter ihop, det gör jag.

Johanna, du är en ängel. Att du ens orkar ta dej tid, det är helt otroligt. Hade jag haft så mycket att göra hade jag tvärvägrat.

En bit av dagen var iallfall bra. Håltimman. Vi lekte pantgömme, jag och mina klasskompisar. I skåphallen. Vi lyckades få med en hel drös ettor också, och det började precis bli riktigt roligt när vaktis kom. Han bara "Sluta upp med det där. Nu. Leka gömme kan ni göra utomhus, tror ni att ni går i småskolan eller?"
Jag tycker, faktiskt, att dom ska vara glada att vi leker, istället för att sitta och kladda på möblerna och sparka runt papperskorgarna. Det är alltid liv och rörelse vid estetskåpen på torsdagarna runt ett, då är alla klasserna där. Buller som buller, antingen står vi i stora klungor och för oväsen eller så smyger vi runt och försöker låta bli att synas. Vilket är bäst? Och det är nyttigt att skratta, och vara spontana och livliga. För en gångs skull.

Det är så lätt att bli ett vandrande lik i skolan nuförtiden.
Och det finns inga bra gömställen på skolgården.
Pfft.