Fasader

Jag borde egentligen sova nu, jag ska övningsköra och jobba imorgon. Tänker skita i sovandet en stund till, för jag behöver skriva, fast jag vet inte om vad. Det visar sej...

Ett favoritämne, kanske. Ensam i ett rum fullt av folk. Det är så typiskt mej. Även om den inte syns så finns dendär. Skräcken, i ögonvrån, ett litet litet glitter. Tänk om dom tröttnar på mej. Slutar lyssna på mej. Tänk om jag blir ensam, övergiven. Jag är så trött på det. Trött på att jag aldrig, aldrig kan tillåta mej att tro att jag duger. Trött på osäkerheten, den glada fasaden som klistras på så fort någonting blir farligt. Plasthedda.

Ibland kommer ensamheten av vetskapen om att sällskapet bara känner Plasthedda. Jag inser plötsligt att "shit pommesfrites, ingen här vet ju hur jag egentligen känner". Det är kanske en oviktighet, men det är lite läskigt ändå, fasader. Jag kan ju inte veta när andra har fasaden uppe heller, för jag tror inte att det finns någon som är helt och hållet fasadfri. Alla är vi anpassningsbara. Kräver tillfället att jag kallpratar om något jag är rätt ointresserad av så gör jag det. Det är ju inte konstigt.

Det är när du aldrig behöver tänka på fasaden när du är med någon som du har hittat en riktig vän. Eller, en potentiell riktig vän. Det kan lika gärna vara en potentiell ovän, av just det skälet, att det blir för mycket, för jobbigt att någon faktiskt ser in i en, förstår. Det beror på hur du är, hur du mår och vad du vill.

Fasaden kan vara en enkel utväg, en vän eller det värsta som finns. Ibland allt samtidigt. Vi är ju så anpassningsbara, vi människor. Som Play-Doh eller gröt.

Kul.
Gröt.