Kameleonten

Det här har varit en delvis omtumlande och lite jobbig dag.
Jag hatar att stå hjälplös och inte kunna göra något. Nu är jag ganska hjälplös på två fronter samtidigt. Det är inte lätt.

Och varför är vi människor kameleonter? Ena stunden är det på allvar, skräck och sorg. Nästa sekund rycks det på axlar och suddas bort. Man rycker på axlarna åt skräcken när man inte vet hur de som ser en reagerar. De får inte se att man gråter. Går inte. Får inte.
Men varför är det jag av alla människor?
Jag är inte så nära.
Fast inte i periferin.
Är du så ensam?
Och vad ska jag göra? Rösten i huvudet skriker till de som tycker och tror sej veta att nej förihelvete det gör ni inte, ni vet ingenting! Ni ser bara kameleonten.

Även kameleonter har känslor.
Innanför.